Nu har jag precis läst ut
Det ska bli ett sant nöje att döda dig av Magdalena Graaf. Innan jag läste den såg jag på Graaf-systern som så många andra; en blond bimbo med stora tuttar som blev känd genom att visa upp sin kropp. Idag ser jag på henne med beundran. Magdalena är stark, djup och ödmjuk. Hon har gått igenom ett helvete och ändå är hon inte fylld av hat. Den kärlek hon har växt upp med har hjälpt henne att förlåta och gå vidare och det anser jag är starkt. Hon känns ärlig genom hela boken och hon försöker inte dölja mindre smickrande detaljer. Hon såg på sig själv med avsky; "du duger inte ens som knulldocka" sa hon åt sin spegelbild (samma ord som hennes man hade använt mot henne tidigare). "Du är ful och äcklig".
Magdalena berättar att det inte var den fysiska misshandeln som var värst, utan den psykiska. Alla de hatiska orden etsade sig fast och hon såg sig själv som något som inte var ett uns värd. Hon fick passa upp på sin man och trippa på tå de dagar han plötsligt kunde få utbrott och gå lös på henne. Hon klarade inte av att äta och blev magrare och magrare, vilket resulterade i att hon inte kunde amma sin nyfödda son. Samtidigt som hon bröts ned psykiskt och fysiskt var hon tvungen att vara stark för sin lille son, ljuspunkten i livet och som hon älskade över allt annat.
En dag när hon verkligen fasade för sitt liv lyckades hon med sina vänners hjälp att fly. Under sin flykt flyttades hon från kvinnojour till kvinnojour och fick bryta med vänner och familj, ingen fick veta var hon befann sig. Polisen och socialen svek henne, och hänvisade till varandra. Några få eldsjälar räddade hennes liv. Självbiografin är gripande och ibland hugger det till i hjärtat och tårarna är inte långt borta. Samtidigt som det är en hemsk historia är den också vacker. Trots att jag inte känner Magdalena blir jag stolt över henne.
"Jag fångar en glimt av något innan det svartnar igen. Jag känner den fräna doften av cigarettrök och fylla; jag känner hur sänggaveln träffar mitt ansikte gång på gång; jag känner blodsmak i munnen; jag känner hur hans fingrar gräver sig djupare och djupare in i halsen. Jag har svårt att andas. Huvudet träffar sänggaveln igen. Som på avstånd kan jag höra höga och upprörda röster; jag kan samtidigt känna hans stora tunga kropp där han sitter gränsle över min rygg. Någon försöker få bort honom från mig. Kommer jag dö nu? Huvudet träffar gaveln igen. Kommer jag aldrig att få se Isak igen? Huvudet slår mot gaveln; sedan blir det alldeles tyst."
"Hur kunde jag stanna kvar och gå med på att bli behandlad på det sättet? Jag blundar och försöker återvända till den jag var då och förstå varför... Det jag då ser är att man efter en så lång tid av det slags upptrappade psykiska terror som jag var utsatt för, blir man som en zombie och inte kan tänka klart. Man ger sig själv skulden för allt, eftersom man så många gånger har fått höra att man är oduglig. Ja, till slut vet du utan att tveka att du är inget värd. Du är så misslyckad att du till och med är tacksam för att någon ens vill vara tillsammans med dig."
"Att det svenska rättsväsendet brydde sig så mycket om mig och min lilla son, ingav mig hopp. Det var först senare som jag insåg att jag egentligen bara var ett verktyg i deras händer, en marionettdocka som de använde för att försöka binda Jorma till diverse grova brott. När jag inte längre var till någon nytta för dem, skulle de vända mig ryggen som om jag bara var en spya i rännstenen. Om jag inte hade haft mina vänner och min familj, skulle jag inte ha orkat ta mig upp igen. Dessa personer - bland vilka den mest underbara poliskvinna fanns - sträckte ut en hjälpande hand och gav mig möjligheten att leva.
"Vi brukade skämtsamt säga att valspråket på Stureplan lydde: "Slicka uppåt och sparka neråt!" Så vi åt hellre en pizza på den lokala krogen tillsammans med "riktiga" människor de få stunder vi var lediga, och drack hellre billigt vin än skålade med rika hyklare."
"Samtidigt svor jag på att jag själv aldrig skulle döma någon människa efter utseendet. Jag skulle alltid försöka ta reda på vad som dolde sig under ytan. Det kunde ju faktiskt (!) finnas ett hjärta och en själ bakom ett par plastbröst, eller en historia bakom och förklaring til en annan människas val här i livet."
"Jag har fått lära mig att man sparkar inte på den som ligger; man hjälper den personen att resa sig upp."
Läs den.
Etiketter: böcker, samhälle
