Barn behöver gränser

Som jag skrivit tidigare, så vikarierar jag på en förskola ibland. Där blir jag väldigt förvånad när jag ser hur flera i personalen hanterar barnen. Tillsägelser är ofta väldigt tafatta och barnen struntar fullständigt i att fröken just sagt nej. Nu har jag dock haft turen att hamna på en bra avdelning där de faktiskt sätter gränser och inte låter barnen göra allt de vill. På de andra avdelningarna råder det nästintill kaos. Vi fick in några barn från en annan avdelning till oss och det märktes speciellt på en pojke att han är van vid att få det han vill. De starka protesterna och "låtsasgråten" avtog tillslut när han förstod att det inte fungerar så hos oss. Ett nej är ett nej och då spelar det ingen roll om han skriker sig röd i ansiktet. Nu är den här lilla pojken väldigt charmig i övrigt och jag tycker bra om honom. Genom att jag flera gånger fick säga till honom på skarpen tänkte jag att jag antagligen inte skulle bli speciellt populär hos honom, men då fick det väl vara så. Jag kunde inte ha haft mer fel! Han ville absolut ha mig brevid sig vid matbordet och när han skulle sova grät han för att jag inte satt med honom. Han hängde efter mig hela tiden och pockade på min uppmärksamhet. Och uppmärksamhet fick han självklart också, men fortfarande med samma gränser. Detta styrker bara min uppfattning om att barn behöver gränser och i och med detta känner trygghet. De behöver vuxna omkring sig som tar ansvar och visar att de bryr sig. Regler skapar struktur och trygghet istället för kaos och förvirring. De barn som nu fick vara på vår avdelning sov gott under vilan hos oss. Dessa barn brukar ha svårt för att somna på sin egen avdelning. Ni förstår vart jag vill komma? Gränser, trygghet.