Metallica - Mästarna

Metallica. Det är torsdagen den 12 juli och jag ska äntligen få se dem. Höra dem. Sjunga med dem. Kön ringlar sig lång och vid Tekniska högskolans tunnelbaneuppgång ansluter vi oss till den förväntningsfulla skaran. Efter ungefär två timmar öppnar de grindarna och vi strömmar in på området. Det köps tröjor och bajamajor besöks. Vi förflyttar oss långt fram och får en ganska bra plats. Vi väntar. När så tillslut förbandet HIM börjar, rör sig inte en min hos de runt omkring mig. Det är som att ingen har märkt att stereomusiken har bytts ut till livemusik. Publiken är likgiltig. Vi gäspar och väntar. Efter ett oengagerat uppträdande och med uselt ljud kliver de äntligen av scenen. Musiken byts återigen ut till stereomusik. Jag lyssnar och hör till min förvåning att det är Dream Theater som spelas. Bättre uppvärmning än så kunde det inte bli för min del. Nu är humöret på topp igen och när äntligen Metallica entrar scenen med Creeping Death lyfts Stadion av ett enstämmigt jubel och jag stämmer in tillsammans med de andra 30 000 fansen. Efter några låtar har det värsta trycket lagt sig och det är fantastiskt att stå där. Vi hoppar, sjunger, skriker och skrattar om vartannat. En och annan tår fälls bland mina vänner och vi är lyriska. Det är Metallica som står där framme och levererar låt efter låt och imponerar. Vilka mästare. Händerna sträcks upp mot den blåa himlen och regnmolnen som hotande hängde över oss tidigare har försvunnit. Efter 2,5 timmar lämnar vi trötta men nöjda Stockholms Stadion och vet att den här dagen alltid kommer att finnas kvar i våra minnen. Vilken otrolig upplevelse!