Två ljus, flera tårar

Att förlora någon är alltid jobbigt. Men att mista en familjemedlem, sitt barn, måste vara det värsta som kan hända. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle vara att få reda på att ens barn har avlidit. Död. Borta. Finns inte mer. Jag vet själv hur det är att mista någon. Det är svårt att förstå att personen inte längre är i livet. Jag är verkligen ledsen för Victor Ronérs familj. Ingen kan göra eller säga något för att få dem att må bra nu. För de kommer aldrig att få sin son tillbaka.
  Drunknad. Det känns extra jobbigt att han hittades i vattnet. Min ena bror drunknade när jag var 3 år. Jag vet inte om jag ska säga att det är tur att jag var så liten att jag inte förstod så mycket, och därmed inte behövde lida lika mycket som mina föräldrar och min andra storebror. Eller om jag ska säga att det är synd, eftersom jag inte kommer ihåg honom. Men det hindrar mig inte från att känna en klump i halsen och tårar som bränner bakom ögonlocken. En sak jag ändå kommer ihåg är när jag stod vid Jonatans döda kropp som låg på sjukhussängen, och jag sa "Stackars Jonatan". Men det var inte Jonatan det var synd om, han hade befriats från livets alla problem. Jag tror att han är på en mycket bättre plats, och mår bra. Detsamma gäller för Victor. Nej, det är de anhöriga det är synd om när någon dör.
  Jag ska tända två ljus ikväll, ett för Jonatan och ett för Victor. Men varför jag kommer fälla tårar är inte för att jag önskar dem tillbaka, för det vore inte rätt mot dem. Utan för att det är så jobbigt för oss att sakna någon.